Vår familj
Håll i hatten!
Jag, mamman i familjen, är snart 28 år fyllda.
Han, hjärtat, snart 31 år fyllda.
Sonen, gullegrisen, 8 år.
Gullefjun, kan vara en pain-in-the-ass unge ibland, men en ängel den andra stunden. Hiskligt humör, brås både på mig och sin far.. Skulle gärna bara säga hans far, MEN MEN jag har humör också, fråga hjärtat, han har fått känna av en del av det... (förlåt mig. . men du älskar mig, så du orkar stå emot mina humörsvägningar)
Hjärtat är inte gullefjuns biologiska pappa, gullefjuns pappa är inte en aktiv del av hans liv, pga diverse orsaker, återkommer nog till dem under tidens lopp.
Hjärtat, en hårt arbetande man, min älskling. Han som orkar med mina utbrott, han som vill ge mig hans kärlek. Som låter mig vara den jag är, utan att vara tillgjord. Han har tagit till sig gullefjun som sin son, vilket värmde mitt hjärta.
Mamman, det är ju jag! Vem annars? Jobbar och sliter som en åsna. Har vigt mitt liv åt min familj. Kom inte på ett mer passande namn till mig. Fick gullefjun -99, sedan 2003 levt ensam med honom tills hjärtat kom in i våra liv. Men är inte nöjd med mitt nick, mamman... Kanske ändrar det, kanske inte.. Vem vet....
Mamma och Hjärtats historia.
Träffades 14 april 2007, på ett bröllop. Jag kände bruden och han brudgummen. Jag var tveksam mot att få en allvarlig relation med honom, pga tidigare erfarenheter. Men på nått sätt lyckades han twista sig in i mitt hjärta, fortfarande ett mysterium för mig. I juni 2007, började jag på ett nytt jobb, och då hade vi en bra ursäkt för att bli sambos.... Jobbar inte sk vanliga kontorstider, så hjälp med gullefjun behövs. Så då slog vi på stort, "make it or break it" blev mottot. Och inte fan blev det break it!
14 oktober 2007, förlovade vi oss... Familjen fick reda på det efter någon vecka, då vi bjöd på lunch/middag hos oss. Och även om hjärtat hade fått en BRED förlovningsring, la ingen märke till det, eller min för den delen. Så under middagen fick jag säga, "vi har förlovat oss!" Mina syskon, D och V, tror jag visste det, men föräldrarna hade inte den blekaste aningen om det ... Tror de blev glada.
Va lite orolig att de inte skulle tycka om han, han är ju inte som alla andra...Men vem fan är det?!
Det är vår historia ....
Jag, mamman i familjen, är snart 28 år fyllda.
Han, hjärtat, snart 31 år fyllda.
Sonen, gullegrisen, 8 år.
Gullefjun, kan vara en pain-in-the-ass unge ibland, men en ängel den andra stunden. Hiskligt humör, brås både på mig och sin far.. Skulle gärna bara säga hans far, MEN MEN jag har humör också, fråga hjärtat, han har fått känna av en del av det... (förlåt mig. . men du älskar mig, så du orkar stå emot mina humörsvägningar)
Hjärtat är inte gullefjuns biologiska pappa, gullefjuns pappa är inte en aktiv del av hans liv, pga diverse orsaker, återkommer nog till dem under tidens lopp.
Hjärtat, en hårt arbetande man, min älskling. Han som orkar med mina utbrott, han som vill ge mig hans kärlek. Som låter mig vara den jag är, utan att vara tillgjord. Han har tagit till sig gullefjun som sin son, vilket värmde mitt hjärta.
Mamman, det är ju jag! Vem annars? Jobbar och sliter som en åsna. Har vigt mitt liv åt min familj. Kom inte på ett mer passande namn till mig. Fick gullefjun -99, sedan 2003 levt ensam med honom tills hjärtat kom in i våra liv. Men är inte nöjd med mitt nick, mamman... Kanske ändrar det, kanske inte.. Vem vet....
Mamma och Hjärtats historia.
Träffades 14 april 2007, på ett bröllop. Jag kände bruden och han brudgummen. Jag var tveksam mot att få en allvarlig relation med honom, pga tidigare erfarenheter. Men på nått sätt lyckades han twista sig in i mitt hjärta, fortfarande ett mysterium för mig. I juni 2007, började jag på ett nytt jobb, och då hade vi en bra ursäkt för att bli sambos.... Jobbar inte sk vanliga kontorstider, så hjälp med gullefjun behövs. Så då slog vi på stort, "make it or break it" blev mottot. Och inte fan blev det break it!
14 oktober 2007, förlovade vi oss... Familjen fick reda på det efter någon vecka, då vi bjöd på lunch/middag hos oss. Och även om hjärtat hade fått en BRED förlovningsring, la ingen märke till det, eller min för den delen. Så under middagen fick jag säga, "vi har förlovat oss!" Mina syskon, D och V, tror jag visste det, men föräldrarna hade inte den blekaste aningen om det ... Tror de blev glada.
Va lite orolig att de inte skulle tycka om han, han är ju inte som alla andra...Men vem fan är det?!
Det är vår historia ....
Kommentarer
Trackback
