Familjen Fyrklöver

Denna dag har varit helt underbar. Med ett stort leende hela dagen, men samtidigt en oro inför framtiden.
Sambon har fått klartecken att komma hem igen efter en längre tid borta från oss. Tydligen hade ärendet fått ett beslut i fredags, men självklart glömde jag ringa den dagen pga stress på jobbet, tidsbrist! Första dagen under hela perioden ansökan har varit i Sverige, typiskt?? Men idag när jag skulle ringa för att se om de hade utsett en handläggare, för enligt assistenten i ett samtal under torsdagen skulle detta ske idag. Men att jag skulle ringa på tisdag. Men jag kunde inte vänta, jag ringde under min lunch. Ärendet är klart säger hon på upplysningen, min respons var, vaddå klar? Har vi äntligen fått en handläggare? Hon svarade lite fundersamt, Nej, ni har fått det beviljat. Motfrågade, fått en handläggare?. Hon svarade glatt, nej hela ärendet är klart. Han får komma hem!.
Rabblade upp hans personnummer, och frågade, har han fått sin ansökan beviljad? Ja, han får komma hem igen.

Oj oj, va glad jag blev. MIna arbetskollegor undrade vad jag höll på mig, tårarna föll ner från mina kinder. Glädjetårar. Var inte alls beredd på att vi skulle få ansökan bevijad, räknade inte att få ett svar förren nästa veckan, vi har inte ens fått en handläggare. Berättade för kollegorna som hade samlats i rummet,  att allt är bra! De har inte vetat om allt, men de fattade vad allt handlade om när jag ringde sambon. Du måste åka till ***** nu och hämta din stämpel och sen komma hem till oss, din familj igen! Tror han grät, lät så..

Han ska idag åka till grannlandet för att få sin stämpel imorgon bitti då ambassaden har öppet. Och på onsdag boka en biljetten hem, till nästa onsdag.

Så himla glad, kändes om ett ton bara försvann från mina axlar.
Men vad händer nu, tänk om vi har vuxit ifrån varandra? Tänk om, tänk om. Usch...