ensam
Sonen sover.
Sambon sover.
Jag är fortfarnde upp.
Undra om jag lyckas med att baka min rabarber-maräng paj imorgon. Fick lite rabarber från farfar.
Ska man laga lasange till middag?
Vill i alla fall äta grekisk sallad till lunch.
Varför kan inte vissa ha en fantasi som är bättre än en död å stinkande råtta??
Att man vill ha sällskap kan betyda så mycket mer än att bara prata. Varför ville du inte? Varför ska du att prata emot? Jag behöver romantik, annars blir jag uttråkad. Vill känna mig önskad. Nästa gång jag ber dig stanna kvar i badrummet, gör det utan att tjafsa emot. Eller är jag så emotbjudnade?
Är det här allt livet har att bjuda?
Saknar en av bästa vänner M. Drömde om henne i natt, hon hade lämnat sin J för att bli tillsammans med en äcklig å slisklig kriminell man. I drömmen tog jag honom åt sidan berättade var jag jobbade och vad jag hade fått reda på om just honom, han blev hotfull. ((red anm. i drömmen alltså!! Skulle inte göra sånt i verkliga livet, vill ju inte förlora jobbet...))
Måste ringa henne, för att säga att jag saknar henne och fråga om hon och J har gjort slut.
Sedan jag och sambon blev tillsammans saknar jag vissa vänner, som M och E. Saknar ensamheten, långa kvällar på telefonen.
En kollega sa till mig för duper super länge sedan, att det fanns en kollega på jobbet som inte kunde göra slut med sin sambo/man för att det inte skulle fungera för HENNE. När det gällde lämning och hämtning av barnen. Hon blev tvungen att vara tillsammans med personen ifråga tills hon hittade ett nytt jobb.
Om jag och sambo skulle göra slut, skulle inte jag kunna vara kvar på jobbet, inte nu. Kanske när sonen är större. Men inte i dagsläget. Va jobbigt. Tänk om. Hatar att hitta anledningar som kan få mig att bli tvingad till något.
Ska man inte vara stolt över den man lever med? Jag följer aldrig med sambon när han åker till vänner o dyl. Varför inte? Jag känner mig bara utanför. Kan inte deras språk, har ingen lust att lära mig heller. Sist jag kollade på kartan bor vi i Sverige. Och här talar vi svenska. Låter det hårt??
Sambon följer med mig när vi har blivit bortbjudna. Ibland tycker jag synd om honom, han hänger inte med till 100% i koversationen. Han fattar inte skämten. Men det kommer. Allt har sin tid. Han försöker, det är det väsentliga!!
För er som inte vet min sambon är muslim. Jag är kristen.
Han respekterar min religion och jag hans.
Vi har blivit välsignade av en Iman, förra året. På grund av ramadan, så han inte skulle leva i synd. Han köpte mig för en mindre summa. Han har inte betalat den fullt ut än, så välsignelsen kanske inte fungerar. Vet inte alls hur det fungerar.
Är så glad att vi kan respektera varandra. Att han kan utan att tveka tillaga blodpudding för sonen. För då gör han i ett gott syfte, mätta sonen.
Skönt att vi förstår varandra även om vi då och då missförstår varandra :)
*nattinatti*
Sambon sover.
Jag är fortfarnde upp.
Undra om jag lyckas med att baka min rabarber-maräng paj imorgon. Fick lite rabarber från farfar.
Ska man laga lasange till middag?
Vill i alla fall äta grekisk sallad till lunch.
Varför kan inte vissa ha en fantasi som är bättre än en död å stinkande råtta??
Att man vill ha sällskap kan betyda så mycket mer än att bara prata. Varför ville du inte? Varför ska du att prata emot? Jag behöver romantik, annars blir jag uttråkad. Vill känna mig önskad. Nästa gång jag ber dig stanna kvar i badrummet, gör det utan att tjafsa emot. Eller är jag så emotbjudnade?
Är det här allt livet har att bjuda?
Saknar en av bästa vänner M. Drömde om henne i natt, hon hade lämnat sin J för att bli tillsammans med en äcklig å slisklig kriminell man. I drömmen tog jag honom åt sidan berättade var jag jobbade och vad jag hade fått reda på om just honom, han blev hotfull. ((red anm. i drömmen alltså!! Skulle inte göra sånt i verkliga livet, vill ju inte förlora jobbet...))
Måste ringa henne, för att säga att jag saknar henne och fråga om hon och J har gjort slut.
Sedan jag och sambon blev tillsammans saknar jag vissa vänner, som M och E. Saknar ensamheten, långa kvällar på telefonen.
En kollega sa till mig för duper super länge sedan, att det fanns en kollega på jobbet som inte kunde göra slut med sin sambo/man för att det inte skulle fungera för HENNE. När det gällde lämning och hämtning av barnen. Hon blev tvungen att vara tillsammans med personen ifråga tills hon hittade ett nytt jobb.
Om jag och sambo skulle göra slut, skulle inte jag kunna vara kvar på jobbet, inte nu. Kanske när sonen är större. Men inte i dagsläget. Va jobbigt. Tänk om. Hatar att hitta anledningar som kan få mig att bli tvingad till något.
Ska man inte vara stolt över den man lever med? Jag följer aldrig med sambon när han åker till vänner o dyl. Varför inte? Jag känner mig bara utanför. Kan inte deras språk, har ingen lust att lära mig heller. Sist jag kollade på kartan bor vi i Sverige. Och här talar vi svenska. Låter det hårt??
Sambon följer med mig när vi har blivit bortbjudna. Ibland tycker jag synd om honom, han hänger inte med till 100% i koversationen. Han fattar inte skämten. Men det kommer. Allt har sin tid. Han försöker, det är det väsentliga!!
För er som inte vet min sambon är muslim. Jag är kristen.
Han respekterar min religion och jag hans.
Vi har blivit välsignade av en Iman, förra året. På grund av ramadan, så han inte skulle leva i synd. Han köpte mig för en mindre summa. Han har inte betalat den fullt ut än, så välsignelsen kanske inte fungerar. Vet inte alls hur det fungerar.
Är så glad att vi kan respektera varandra. Att han kan utan att tveka tillaga blodpudding för sonen. För då gör han i ett gott syfte, mätta sonen.
Skönt att vi förstår varandra även om vi då och då missförstår varandra :)
*nattinatti*
Kommentarer
Trackback
