jobbig

Igår var en tung dag men samtidigt inte, svårt att förklara, vi sa farväl till mormor en sista gång.
Men jag, på ett konstigt sätt känner att jag sa adjö dagen innan hennes bortgång.
Eller om jag ännu kanske inte fattat att hon är borta.

Hela situationen är konstig. Mormor är ju mormor och hon ska leva. Hon har alltid varit en del av mitt liv. Och nu är hon bort.

BORTA

Begravningscermonin var vacker. Efteråt åt vi mat på Tyresö Bygdegård.


Det kändes skönt att sambon och sonen följde med. När vissa för oss okända släktingar o bekanta till mormor, hälsade på oss sa jag att sonen var vår son. Det kom bara naturligt.

Men något ruskigt hände på kvällen

Jag och sambon låg o pratade, både trötta. Vi blundade båda två. Helt plötsligt åkte ett starkt sken, kom från vardagsrummet och ut mot vårt sovrumsfönster. Vi kunde inte lokalisera varför, en naturlig föklaring kan vara att glödlampan i min väckarklockan sken till (har en wake up light).
Men den sken bara till en gång, den har aldrig gjort så tidigare, och inte efter heller.
Läskigt
Kanske någon sa adjö till oss. Eller ett tecken, vi pratade om barnnamn, om vi nu iframtiden ska försöka..
Jag vet i alla fall vad vårt barn ska heta om det blir en flicka. Kommer dock aldrig tala om det. Vill inte att någon ska anamma vårt förslag, som hände med vårt tilltänkta namn om vi får en son.


Kommentarer
Postat av: Lena

Men det är ju hur logiskt som helst...iaf för mig...jag tror att det var din mormor som tittade till dig och så såg hon att du hade det bra...och drog sig tillbaka... tänker på dig! Kram!

2008-12-19 @ 22:27:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0