Familjen Fyrklöver

Farfar ringde igår kväll. Han tycker jag ska komma dit under en helg (nja, iallafall komma dit) för att prata med en släkting. Har alltid tyckt om henne, när man var med farfar på somrarna under min tidiga ungdom åkte vi alltid och hälsade på henne. Om hon är farfars syster eller farmors syster kommer jag inte håg. Men mamma vet, får fråga henne imorgon. Jag känner inte släkten på pappas sida så bra, bara faster och hennes barn. Min pappa och jag har aldrig haft ett riktigt fader-dotter relation. Han har satt andra saker framför mig, så min riktiga pappa är min styvpappa. Brukar säga att jag har en pappa och en biologisk pappa. Det är så jag hoppas min son kommer känna senare i livet. Om hans bio pappa inte slår sig hårt i huvudet och börjar bli en del av hans liv. En bra del dock!!

Hur som helst, farfar vill nu att jag kommer dit och pratar med farfars alt farmors syster. Om jag inte gör det  kommer jag ångra mig, sa han klart och tydligt. Hon har inga barn, och har en mindre förmögenhet om jag har förstått allt rätt. Det känns så fel att åka dit, jag vill inte "mjölka kon". Farmor gick bort tidigare under året, farfar mår väl så där. Så farfar försöker så gott som möjligt få in mig i släkten.. Synd bara att det är han och inte min riktiga pappas önskan.

Kan säga så här, jag har sagt en gång i mitt liv (som jag kommer ihåg) att jag älskar min bio pappa. En enda gång, under en period då jag bodde tillsammans med sonens pappa. Trodde aldrig att jag skulle klara mig ur det förhållande levande. Så jag vill säga en gång at jag älskar honom, han är min biologiska pappa, spelar ingen roll hur mycket jag hatar honom, hur besviken jag är på honom, känslan att inte vara önskad. Kommer ihåg den dagen då jag pratade med honom på telefonen, stod i mitt dåvarande sovrum, pappa hade ringt från Thailand, tror det var på min födelsedag. Sa jag älskar dig pappa. Tror ni att han sa jag älskar dig tilbaka? Nej, han ändrade samtalsämnen. Och vi la på luren kort därefter. Allt jag ville höra var att han älskade mig, jag är ju hans dotter...

Jag får bara ångest när jag tänker på det. Har hört många berättelse från mamma om alla gånger jag satt vid telefonen och inväntade samtal från min biopappa.
Alla gånger han svek mig. Hur det kändes. Och det känner min son angående sin pappa. Önskar jag kunde göra något åt det. Men kan bara vara där för honom så gott det går. Hoppas att det hjälper... Hoppas..

Så nu funderar jag på att åka dit och hälsa på farfar .....
Önskar det var en till person som vill träffa mig... Men det är försent.. Tåget har passerat stationen...
Och det gör ont... Att inte vara älskad av sin egna pappa... Det svider...