upplösningstillstånd....
Vilken sketa-dag....
Började redan på väg till jobbet, sonen ringde mig, ledsen. Sambon hade tydligen rytit till, sonen har världens segaste/tröttaste/jobbigaste morgonhumör. (( han känner sig stressad så fort man säger god morgon))
Tröstar honom via telefonen, verkade fungera. Ringde sambon runt kvart i sex, allt hade gått fintfint. De hade blivit vänner.
Tjugo över åtta ringer sonens lärare, hon var inte glad. Sonen var på väg att rymma. Det hade inträffat något på morgonkvisten, som gjorde sonen ledsen/besviken. Läraren gjorde klart att man inte får göra vissa saker, dessa var en av de. Pga sonens låga självförtroende/självkänsla, andra barn hade nog troligtvis inte reagerat.
Så fort jag la på telefonen rann tårarna ner, ringer sambon (nu har hela arbetsgruppen uppfattat att jag har tappat behärskningen). Han får sig en jävla utskällning. Han blev chockad, han fattade nog inte att han hade gjort sådan negativ effekt på min son. Ber honom att komma hem från jobbet, efter hans första pass.
Får skjus av en kollega till skola, väl på skolan får jag en tydligare bild. Blir lugnare, men fortfarande helt chockad. Vi tre, jag, sonen och läraren pratas vid. Tar sonen och går hem. Vi pratar igen, bilden blir tydligare. Jag lugnare. Sambo klagar att sonen ibland inte accepterar sonen, nu får han skylla sig själv. Självförvållat.... Men det som var en positiv upplevelse i det hela, om det nu finns någon.
Sonen refererade till "pappa" hela tiden till läraren när han berättade om vad som hadet hänt mellan honom och sambon. Därvara hennes starka reaktion, då sonens biologiska pappa inte ska vara ute och vandra. Skönt att hon var där, hade hon inte reagerat i tid, hade sonen hunnit rymma från skolan. Skolan får leta i 10 min och sedan ska polisen bli involverade... Mycket nära...
Jag och sonen var hemma i några timmar, vi begav oss sedan till stan för att träffa sambon på neutral mark. Sonen och han blev vänner igen, men tror inte att sonen har förlåtit honom helt. Kommer han nog inte göra heller...
Nu tänker ni läsare det värsta, men det är det inte... En sak som blev förstorat.... Hade han (sambon) gjort något olagligt/oetiskt hade han inte fått komma hem igen. Min son betyder allt för mig, ingen man går före honom, vare sig nu eller senare... Mitt guld, min juvel, mitt liv. Min egna lilla skitunge :)
Började redan på väg till jobbet, sonen ringde mig, ledsen. Sambon hade tydligen rytit till, sonen har världens segaste/tröttaste/jobbigaste morgonhumör. (( han känner sig stressad så fort man säger god morgon))
Tröstar honom via telefonen, verkade fungera. Ringde sambon runt kvart i sex, allt hade gått fintfint. De hade blivit vänner.
Tjugo över åtta ringer sonens lärare, hon var inte glad. Sonen var på väg att rymma. Det hade inträffat något på morgonkvisten, som gjorde sonen ledsen/besviken. Läraren gjorde klart att man inte får göra vissa saker, dessa var en av de. Pga sonens låga självförtroende/självkänsla, andra barn hade nog troligtvis inte reagerat.
Så fort jag la på telefonen rann tårarna ner, ringer sambon (nu har hela arbetsgruppen uppfattat att jag har tappat behärskningen). Han får sig en jävla utskällning. Han blev chockad, han fattade nog inte att han hade gjort sådan negativ effekt på min son. Ber honom att komma hem från jobbet, efter hans första pass.
Får skjus av en kollega till skola, väl på skolan får jag en tydligare bild. Blir lugnare, men fortfarande helt chockad. Vi tre, jag, sonen och läraren pratas vid. Tar sonen och går hem. Vi pratar igen, bilden blir tydligare. Jag lugnare. Sambo klagar att sonen ibland inte accepterar sonen, nu får han skylla sig själv. Självförvållat.... Men det som var en positiv upplevelse i det hela, om det nu finns någon.
Sonen refererade till "pappa" hela tiden till läraren när han berättade om vad som hadet hänt mellan honom och sambon. Därvara hennes starka reaktion, då sonens biologiska pappa inte ska vara ute och vandra. Skönt att hon var där, hade hon inte reagerat i tid, hade sonen hunnit rymma från skolan. Skolan får leta i 10 min och sedan ska polisen bli involverade... Mycket nära...
Jag och sonen var hemma i några timmar, vi begav oss sedan till stan för att träffa sambon på neutral mark. Sonen och han blev vänner igen, men tror inte att sonen har förlåtit honom helt. Kommer han nog inte göra heller...
Nu tänker ni läsare det värsta, men det är det inte... En sak som blev förstorat.... Hade han (sambon) gjort något olagligt/oetiskt hade han inte fått komma hem igen. Min son betyder allt för mig, ingen man går före honom, vare sig nu eller senare... Mitt guld, min juvel, mitt liv. Min egna lilla skitunge :)
Kommentarer
Trackback
