9 år

Nu är sonen 9 år fyllda!

Oj va det går undan.. shwwisshh...

Han sitter i sitt rum och spelar ps2, fick ett spela av mamma Star Wars Unforce och ett av oss, Dragon Ball Budokai Tenchai 3. Glad som vågen e han...

Sambon har åkt iväg på en namncermoni eller nåt, vet faktiskt inte. Ärligt talat så bryr jag mig inte nu om han/oss.

Känner mig bara så negig. Varför har jag förvandlats till sveriges (om inte världens) negativaste människa?
Allt verkar gå i skogen eller känns det bara så just nu?

Lite så arg, sonens biologiska morfar har inte ringt, inte dugg förvånad. Sonens bio pappa har inte hellre ringt, lika bra det. Men ibland blir jag såå förbannad att det är bara jag som har huvudansvaret över sonen, vilken rättighet hade J att förstöra för vår son? Vilken rättighet hade han att sätta sig i skiten som han har gjort? Hatar att ha ensamt ansvar över sonen, visst sambon hjälper till väldigt mycket. Men det är inte hans biologiska son. Missförstå mig rätt, vi är en familj, sambon ställer upp till 100% men han kan välja att  lämna mig och så står jag där igen ensam. Jag är skiträdd för det och jag utmanar ödet jämt. Jag kommer göra så att sambon väljer att lämna mig pga mitt beteende. Lika bra att bli lämnad nu än senare. Sambon säger att han inte kommer lämna mig, men som alla vet kan känslor avta och utvecklas för någon annan. Det verkliga livet.
Jag är så rädd, trött på allt.

Inte nog med dessa alla tankar i skallen så ska jag jobba inatt, måste försöka sova... Men det går inte, kan inte sova tillräckligt djupt när sonen är hemma. Det är en sak som stör mig, om sonen hade varit vår  (sambon och min) gemensamma son. Hade sambon troligtvis tagit med honom. Men så är inte fallet... Hade jag fått följa med ?


((orkar inte rättstava. ska sussa...))


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0