Familjen Fyrklöver

När jag satt på tunnelbanan till jobbet la jag märke till en man. Han såg ok ut, lite omoderna kläder. Han tog fram en hundralapp från jackfickan, han la den med ömhet i sin tunna slitna plånbok. Han höll hundralappen som den vore gjord av guld.
Så ömt.

Man har haft det bra i livet, jag har fast anställning, får lön varje månad. Har en sambon som har timanställning via ett bemanningsföretag. Vi får in pengar varje månad, vill vi så kan vi äta hämtmat någon gång i veckan. Vi behöver inte vrida och vända på varenda krona. Vi har ett par tusenlappar kvar efter månadens räkningar och mat är betald.
Men så har det inte alltid varit. När jag bodde med mitt ex, så slet jag verkligen. För att få pengarna att räcka, krediter räddade mig många gånger. På den tiden brukade jag ha som mest 1000 kr efter månadens räkningar var betalda. Jag pluggade med csn bidrag, mitt ex jobbade men behöll pengarna själv.

Så jag har det bra nu, hmm vi har det bra nu.
På tre månader har vi sparat 16.000 kr till vårt bröllop, lite kommer från att jag har jobbat övertid någon dag här å där.
Men vi kan spara.

Åter till den här mannen, det var något med honom som fick mig att tänka till. Han utstrålade tomhet.
Kan inte låta bli att generalisera, dra lite över en kam. Legal eller illegal? Asylsökande eller? Vet att det är fel att tänka så, men kan inte låta bli. Men jag står för det.

Han fick mig att ta vara av min livsituation, tacksamheten över vad livet har givit mig.